Ett hjärtligt tack till Pastor Högfeldt och pastor Fridfelt för det kärlekens nit, som i ha'n for Kristi hjord. Det är behågligt för Herren, ty han älskar sin hjord, och vi önska att bli uppbyggda i tron på vår Herde och få ännu större kunskap om honom. Det är ett ämbete, där Gud har satt eder; han skall give eder full lön.

Jag tror det var år 1882, som hemmissionären L.J. Peterson var hos oss och sålde Missions-Vännen, och jag har läst den alltse'n. Den har stadfäst mig i anden och principer, som jag fick då jag blev pånyttfödd genom den helige Ande, som verkar genom Herrens ord. Och Herrens Nåd har varit var morgon ny alltsedan. Och då jag vill ha riktigt roligt, då plockar jag fram en del sångböcker, och då jag öpnar dem så möter jag en stor sky av vittnen som sjunga kärleckens poesi, sitt lov och pris till Herren genom Guds Son, som har köpt oss och gör oss heliga, renade i Jesu blod.

From Wausa, Nebr.

A hearty thanks to pastor Hogfeldt and pastor Fridfelt for the passionate zeal which they have for Christ's flock. It is pleasing to God, who loves his flock, and we desire to be increased in faith in our shepherd and in fellowship with him. That is a task which God has set for you, He will give you full reward.

I believe it was in 1882, when home missionary L.J. Peterson was with us seeking subscriptions to Missions-Wannen, and I have read them ever since. They have strengthened me in spirit and understanding, so that I may be born anew through the Holy Spirit, who works through God's word. And God's grace is every morning new. And if I would have some real enjoyment, then I take up my hymnal, where one finds a host of witnesses singing beloved verses in honor and praise to God and God's Son, who has redeemed us and made us holy, cleansed in Jesus' blood.

Då jag tänker tillbaka på min nådatid, så möter mig i minnet stora skaror av folk in böne- och missionshus, som hörde Guds vilja och råd förkunnas, som är framställt i Guds ord. Guds folk drack ur frälsningens brunnar med glädje, och det hördes ett tack och lov under evangelii predikan. Frälsningsbrunnen är ännu kvar, och strömmen, som utgår från Guds och Lammets tron flödar ännu. Herren vare lov!

Men de flesta av de ljuvliga sångarna äro hemgångna, och stå undrande: vad betyder allt detta? Men vi som äro kvar få fortsätta med att instämma i våra fäders frälsningssång. Må vi sjunga den, så att de som höra oss måtte fatta behag i den sången. Men hans lovsång kan icke höjas till honom utan genom rena ljud. Därfor måste hans sångare beredas och prövas i eld i luttringens degel, och se'n de sett en del av Guds härlighet, då ha de måst brista ut i sång och vittnesbörd. Det som är levande det bär frukt och vi som äro löftesbarn, låt oss hålla fast vid löftena. Vem har varit hans rådgivare? Har han icke rätt till att göra som han vill? Må vi vara ödmjuka och tacksamma, så nå vi målet.

Jag vill ännu göra sällskap med våra snälla redaktörer för den kära Missions-Vannen och läsa vad de skriva till oss. Om redaktören finner dessa rader vara värda att ta in i tidningen, så varen goda och rätta till vad som är krokigt. Jag är blott en farmare från Wausa, Neb.

When I think back to my time of grace, I meet in memory the large gatherings of folks in prayer chapels and mission houses, who heard the proclamation of God's will and counsel, who were established in God's word. God's people drew from the well of salvation with gladness and listened with thanks and praise to the preaching of the gospel. The well of salvation remains, and the streams which come from the throne of the Lamb of God still flow. Praise the Lord!

But most of the singers of these sweet songs have gone home and stand now as our forbears: what does all this mean? It means that we who remain must continue to join in singing our forbears' songs of faith! May we sing them so that those who hear us may delight in their songs. But a song of praise cannot be raised unto God without a pure sound. Therefore we who sing ought to be proven in the crucible of fire and, having caught a glimpse of God's holiness, break out in the song of witness. Those who are alive bear fruit, and we who are the children of promise, let us hold fast to the promises! Who will hear his counsel? Will he not accomplish his purposes? Let us sing out with thankful and humble hearts!

Also I will make common cause with our fine editor of the dear Mission Friend paper and read what he writes for us.
(If the editors find these lines worthy to put in their paper, they will have to make straight those things that are crooked; I am but a farmer from Wausa, Nebraska.)

-Gustafson

Trenne veteraner

Jag vill tacka pastor Joel Fridfelt för berättelsen han hade i Missions-Vännen för den 28 november under rubriken "Med tydlig stil". Den omtalar att en av hans mest förtrogna vänner, vår missionssekreterare Gust E. Johnson, har stupat i striden.

Han var en nitisk själavinnare, och när denna nyheten spriddes, så vart det ett rop i mångas hjärtan till Gud; "Har du nu tagit ifrån oss även denne, din tjänare, då vi behövde honom så väl!" Då pastor Fridfelt uppenbarar den broderliga förhållande som rådde mellan honom och Gust. E. Johnson, så är man nästan frestad att bli avundsjunk. Men det var uppbyggligt att läsa, ty Gud förenar till ett i Kristus. Saliga enhet!

Johnson var här for två år sedan. Han predikade på svenska. Hans text var Johannes evangeliums 17:de kapitel, och om Doktor Waldenström stått på Johnsons plats, så hade han predikat likadant som Johnson gjorde. Den studen blev för mig ett kärt minne. Då Guds ord fär makt över ett människohjärta, då bortsmälter det mänskliga, och det blir sant som Jesus sade till sina lärjungar: "Nu ären I rena för det ords skull som jag har talat till eder"; och Jesu tal blir en källa med springande vatten.

Three Veterans

I would like to thank pastor Joel Fridfelt for the account he had in Mission-Friend for November 28th under the title "The Style of the Times". There he told that one of his most trusted friends, our missions secretary Gust E. Johnson, has fallen in battle. He was a zealous soulwinner, and as this news is spread many hearts will cry out to God, "Have you now taken from us even this one, your servant, upon whom we so relied?" As brother Fridfelt reveals the brotherly regard they had for one another, one is nearly tempted to be envious. But it was inspiring to read, how God unites us in Christ. What a blessing!

Johnson was here two years ago. He preached in Swedish. His text was from John's gospel, chapter 17, and if Dr. Waldenstrom were standing in Johnson's place, he could have done no better! That stands for me as a cherished memory. Then God's word came in power over a man's heart, which overwhelmed the merely human, and was truly as Jesus said to his disciples; "Now are you purified , for the word's sake which I have told you."; and Jesus words were a fountain of living water.

Det ar ock en annan Herrens tjänare som är värd ett kapitel. Det blev förbisett. Han hade mottagit sitt budskap från Herren. Det var eld i det, det tog också livskrafter att förkunna det, och Guds församling hade nytta av det. Han var Förbundets evangelist, och då Förbundets ledare varit tysta, så känner jag mig berättigad att säga något, jag som suttit och hört honom predika Guds ord för mig i tre år, två gånger varje söndag, då han varit hemma. Han var en god lärare i Skrifterna, så man hade texten med sig hem. Han ungicks med ungdomen som deras vän, och han var mäktig i undervisning och i att väcka tankar. Stundom lade han svaret i frågan. Och på bönemöten, då det blev riktigt varmt, så att de bärjade vittna om Jesus, så sade han: "Nu få vi ett riktigt gammaldags läsaremöte." Frykman gick upp i sin predikstol i ödmjukhet och i lydnad och under bön till sin Gud, att han mötte tala, och att han sjalv blott, mötte var den ropandes röst. Han uttalade sin Herres budskap med frimodighet i tron på sin Frälsare, och stundom gärning.

There is also another servant of the Lord which deserves mention. That should not be overlooked. He had a call from the Lord. There was fire in it, proclaimed with total committment, and God's congregation was inspired by it. He was the Covenant's evangelist, and though the Covenant's leaders were silent, I shall say something; I who sat and heard him preach God's word twice every Sunday for three years (when he was at home). He was a good student of the Scriptures, so that the listener took the text home with him. The young people considered him their friend; he was effective in supervision, and could stimulate one's thinking. He had the answers to questions. At a prayer meeting, when the weather was very hot, in order to get things started he said; "This is going to be a real, old-fashioned mission meeting." Then Frykman got up into the pulpit and with humility and obedience prayed to God that He might speak, and might himself cry out the very words from above. He proclaimed the message with effectiveness through faith in his Savior, with definite and unforgettable purpose.

Det var en annan bemärkt man, som slutade sitt beting för sin dag samtidigt med Frykman. Hans namn är Konstantin Olson. Han vallade Herens hjord pa gröna ängar, och han förde Herrens hjörd till friskt vatten. Han var ock salig i sin gärning. Vi få nu icke mer höra deras röster. Jag kommer ihåg litet av vad vår första missionsföreståndare, Björk, en gång sade: "När Gud bereder vilolägret for sina barn, och de äro så trötta, att de icke kunna somna, då kommer han som känner barnets behov och stillar det likt modern sit spädbarn. Och då insomnar barnet så stilla och ljuvligt. Sedan kan inga stormar störa." Och vi, som hörde Bjork, "läste mellan raderna".

There was another remarkable man who came to the end of his days at the same time as Frykmann. His name was Constantin Olson. He guided the Lord's flock into green pastures, and led them to fresh waters. He was also joyful in his ministry.

We shall now no longer hear their voices. I recall just a bit of what our first Mission president, Bjork, said one time: "Now God calls his children to rest, but they are so tired that they cannot sleep. So he comes and watches over them with the care that a mother might give to her infant. So his children find rest in beautiful serenity. No storm can disturb them." And we, who heard Bjork, "read between the lines."

-John Gustafson 1945

Some thoughts on the above: Fridfeld's column title, "The Style of the Times," may be sarcastic. The tone of Missions Wannen was one critical of the innovations of the church; of "entertaining" sermons and of a gymnasium at North Park among many other things. What did Great-grandpa mean when he says of Frykman, "though the Covenant's leaders were silent, I shall say something" ?? Then he raises our curiousity about just who he is speaking of till near the end of the account when we learn that it is Frykman. Kind of dramatic, Great-grandpa. The last paragraph may be particularly insightful when describing the career of C.A. Bjork. There were those who felt Bjork, in "the style of the times" had been pushed out of his leadership position. When Great-grandpa "read between the lines," was he expressing his sensitivity to the wistfulness of the passing era of the pioneers? Little doubt, he was "old school."

A look at MissionsWannen office from Karl Olsson's "By One Spirit"